Bolero
I
Å, denna ensamhet! Jag är
ensam, jag är ensam! Ensam!
Vilken njutning! Vinden rör
inte ett enda löv här i förorten.
Kanske en hare, en kanin
springer i fjärran. Dimman,
dimman på hösten...! Vilken
njutning! Genomskinlig.
Som att vara i en låda av
flytande glas.
II
Jag slickade saften på dina knän,
slickade. Lukten. Jag offrade
Allt (jag vet inte om jag hade
Allt, men jag uppfann också,
ljög, hittade på, under tiden födde jag).
Jag var den Lidande Modern, JAG.
Du bet i mina bröst tills de blev
som pergament, sedan sade du:
du tömmer mig på energi. Fnask.
Jag föll. Nej, jag föll inte. Nu är
jag i Hatet och därifrån njuter
jag. SLINKA.
III
Det droppar uppåt. Dina
knän lyser, ärret tar sig
ett bad. Jag droppar på dig. Jag
stoppar genast alla vykorten i
fickan. Rodnad, där kommer en
ljusstråle, tidningen
prasslar utan att bli
läst. Jag somnade som
monark, vaknar som del
av ett djur, i marginalen.
Jänta från Babylon,
det är bra, utmärkt.
Jag vässar mina betar,
min ludna hand rispar
redan i det fina lacket.
IV
Skrev dikter. Jag ljög
för henne som låg på
divanen och bet i en
persika. Saften dröp,
höften gungade i samma
takt. Å, Hatet höll
redan på att födas.
Jag vill sprida ut
allt mitt gift på dina
Marker, nu när jag INTE
TROR PÅ DIG.
V
Står framför dig. I
purpurspegeln är de
fyra. Man ser inte
längre sprickorna.
Fullmåne. Hennes
Majestät bryr sig
inte om de vita
dvärginnorna, hovets
visa damer. Majsen
stinker, översvämmar
trapphuset. nu är den luft.
Alla sover utom
de fyra stående aporna.
Dvärginnorna snokar
sakkunnigt. Huset virvlar
i icke-landskapet.
VI
Hon talade om en virvel
av skum som fanns framför
horisonten vid hennes hus,
dör borta i lanskapet på ett
foto, nej, inte ens
ett foto fanns det. Hon
Talade om den där Virveln
medan hon pekade ut riktningen
med huvudet, som
man gör på Landet, sedan
gick hon till sina jordiska
sysslor med flätorna
i vädret. Och jag slickade
Dig, din slinka, jag
badade i dina inälvor.
Odjur. Kossa. Och
landskapet var styckat
för marknadsstånden.
VII
Häger som sällan byter fot.
Helvetesvindarna klappar
dina fjädrar, själ några
gnistor. Gräset tänker och
är av glas. Falsk flamingo.
Flamenco falso. Ja tog avstånd.
Jag kommer att avstå. Flamländsk,
en flamma blekt måleri. Hägring.
Klackdans, kjolar. Oförstående,
besviken, utan illusioner.
VIII
Synd vara tvungen njuta av
att inte njuta dig. Att tala
utan att vänta på ord. Vänta
på lögner, LÖGNER. Din lata
kossa, Hybris. Hybris! Och du
tror fortfarande det är så enkelt.
Men från Paradiset kunde jag
bara gå ner i Helvetet. Därifrån
bölar jag. Men jag fortsätter
avguda njutningen, som i en kupa
som ligger utanför njutningen
att njuta av att inte längre njuta
osv.
IX
Bekänner mina synder.
Blir du upphetsad då?
Nej, så enkelt är det
inte. Det räcker inte.
Min, din skuld. Jag
strimlar den varje
dag. Helgon är jag inget.
Begär. Inte bara efter att
hålla dig i mina armar.
Begär efter allt, sugande.
Skuld. Men du, spegel.
Du du du du du. Och jag?
Ingenting förstås.
X
Jag slickade där. Slickade
där. Ett opartiskt landskap,
sången. Rosengård eller
gravskrift. Men: jag var en
larv, en hjort, du förstörde
det. Ingen har slickat så,
slickat så, så.
XI
Får jag tillbaka breven!
Korthuset jag byggde i köket
medan det luktade bröd och den
Andre Knölen gick därute och
kollade. Ge mig det som är mitt,
mitt centrum, min himmel, mitt
bröst, min säd. DU FÖRTJÄNAR
DEN INTE. Så ge mig tillbaka
mina brev!
XII
Han som igår var kung när han
somnade och ägde ett landskap
som var ett djur, vaknar idag
för att äga styckad boskap,
ett anti-djur. Landskapet är
också några gårdar av choklad,
av bärnsten eller tegel, det
är befolkat av små hus. Den som
igår kände sig kränkt och förnärmad
ligger idag och vräker sig på
en kanapé och halvdrömmer
en dröm om att falla som han hade
under natten när alla ögon lyste
för at utspionera honom.
XIII
Så mycket gav jag inte, sant.
Dum är jag inte, inte väldigt.
Ångrar gör jag inget. Om jag
mötte dig på nytt skulle jag
göra det igen. FÖR ATT BÄTTRE
KUNNA HATA DIG. Du ska inte få
mig på kroken en gång till. Fast...
vem vet? Världen har sin gång.
Stormen bedarrar. Kärleken
förbryts i hat. hatet kan ibland
vara... passion. SÅ RÖRANDE.
Och om allt går åt skogen, Min Apa,
du Släkterska av Drömmar,
ska jag vänta på dig i himlen.
I alla fall!
(Till en Hägring)
Roberto Mascaró
(Publ. BLM 2/99, svensk tolkning: Hans Bergqvist)
