Roberto Mascaró



Strategier för resande Roberto Mascaró i svensk tolkning av Hans Bergqvist och Anders Cullhed SÖDRA KORSET I Huvudet hänger mot himlen, en vilsekommen stjärna som seglar bland stjärnbilderna. Strömmarna var henne emot. Jag vill sjunga: örter, vass, pelikaner, guldmakrill, valar, kajor, änder. (Det finns själar som är bleka reflexer, som inte existerar längre men fortsätter att lysa i världen århundraden efteråt.) Från den stunden mötte de ljuvlig luft, på morgonen var det mycket skönt, det fattades bara att man hörde näktergalar. (Det finns huvuden som levat mer, slagit rot i andra huvuden, byggt bo där, de går på jorden en längre tid.) Men de bär inte vapen och känner inte till dem för jag visade dem svärd och när de rörde vid eggen skar de sig av okunnighet. II Du som finns i TV-rutans grå himmel, var obeveklig och grym mot den gnällige som inte vågade älska dig på riktigt, inte kunde uthärda passionens anblick, bildtörsten, utan föll när han flydde från byn där inget ser ut att hända, övergav fiskarnas nybildade fackförening och din kropp som lyste i dunklet i ditt fattiga hus vid havet. III Ansikten byggnader skaror källare avbilder gallerier borgar fioler dörrar stationer grönsaker träd vägar ramper leksaker murare ungar upprepning döda lögn Amerika kors medaljer. Hon seglade sin väg mot Westen eller Occident. Mater invioláta ora pro nobis mater puríssima ora höns sol kappor majs drunknade mater kaffe kartor mestiser glädje kläppar kvinnor dörrar tidningar händer kors + korset + korset, en arm är luft/ och den andra/ ljus. (Och på matrosens läppar lade jag denna fras: utlänning har jag hittills varit.) Från havet kom en doft som av sirener. IV Vem skriver om inte orden vi inte har valt, de går som av sig själva. Flygpost? Vi översätter från översättningar som gavs ut för århundraden sedan. Vem har skrivit det jag skriver till dig? Du har skrivit något i mig som någon -jag- skriver i dig i mig. Knådade skingrade luggslitna kvarleva som vi inte ens betraktar i förbifarten hoprullad i papperskorgen vid stationen. (I Barcelona finns en smutsig skugga och en överdos och en kropp som i gryningen finner ambulansen på Calle del Hospital. I Barcelona finns en smutsig statys nedrökta skugga.) En nästan oläst tidning övergiven slumrande liv tecken ännu aldrig på väg att dö, skal återvinning översättning. Ett öga här en nacke igår en fot, alla har något av dig liksom dikten har något av alla. Du har översatt det jag inte ville skriva men som jag klottrar till dig: källa, mysterium, kärlekens motor. För jag skyndade till en plats, kunde inte begripa denna brådska tills jag upptäckte att det var mot dig, centrum. Ge mig bilder! Och du skrev det jag skrev till dig om dig i dig översättning. Väv. poesi tonfisk poesi balsam poesi fönster poesi kött poesi kokvrå poesi ljus poesi prick poesi poppel poesi melon poesi passion poesi salva poesi narkos poesi blod poesi skuta poesi kors poesi band poesi gräns poesi glädje poesi vision poesi and poesi amnesi poesi makrill poesi spets poesi hjärtslag Huvudet hänger mot stjärnhimlen. GETTO Lautréamont Sång från någon som kommer tillbaka om natten: ett hotell, det finns nästan inget ljus, inget vatten, ingen värme i lakanen, telefonen fungerar inte, natten sjunger med sin dimma, där finns inga vänner som väntar, bara portieren, en ensling, han har inget ljus, han skulle behöva litet värme, han är ensam, väntar inte fler gäster, han nickar till, har en filt över axlarna, han är spanjor, har inget ljus, det rinner kall sädesvätska från stearinljuset, det är drömmar, portieren halvsover, hotellets ensamhet, det är hotellets zombier, hotellets dämpade buller, alla lyssnar på alla, man vänder sig i sängarna, vaknar nästan vid varje knakande, när man hör skosulor hasa över de lösa golvbrädorna, när man hör de lättaste plagg halka ner och stryka mot överkastet, spöket går genom rummen, ibland trycker han på knappen till hissen men går inte in i den, hans bild syns inte i speglarna, han har genomskinliga ögon, vi ser igenom dem, det går inte att se honom, bara portieren, på tröskeln till en dröm han inte minns, som har lämnat ett flytande landskap på botten av hans kranium, han ensam har misstänkt att spöket möjligen existerar, en sömnlös natt när hans nerver glödde av begär, telefonen ringer inte, det finns aldrig några resande som behöver honom, de viskar meddelanden genom hisschaktet eller genom de oförsynta mellanväggarna, eller genom nyckelhålen på låsta dörrar som delar upp vissa rum, de är många, de frågar ut oss, man kan inte vänta på svar i evigheter, någon har strött ut en bunt gamla tyska tidningar i luften som rör sig över gatan, under de avflagnade balkongerna, pappren delar på sig i luften och seglar iväg, rör sig uppåt, tar sig upp till de högsta balkongerna eller fastnar på utsprången i närheten, klibbar fast i vattenpussarna som dimman har lämnat på takterrasserna i närheten, en hand visar sig och kastar tvärt ut pappren i vinden, färgerna på de gamla tidningarnas illustrationer har bleknat, det är fuktigt kallt, det finns nästan inget ljus, telefonerna ringer inte, det finns inget varmvatten, badkaren svämmar över av halvljummet vatten som inte duger till ett uppfriskande bad, det finns inga kroppar heller att friska upp, ingen är trött på hotellet, bara portieren är sömnig eftersom det är natt men han har fått sömnlösheten på sin lott och spöket som tagit plats i hans skelett, i rysningarna längs ryggen som täcks av en till hälften blanksliten filt, hotellet skakar när spårvagnarna passerar framför porten, en massa av skälvande järn och stål, klockan ringer och föraren fattar tag i spaken, man kan inte se hans ögon från hotellet, mösskärmen skymmer dem, skorna är svarta och uniformen har en obestämt grå färg, smutsig, hon lyssnar, iakttar teverutan där fotbollen glänser, ser målen, nickar till, portieren är vänlig, ber inte om något, ler tålmodigt, har ingen kamin, är inte lycklig, väntar sig inte att nuet ska fullbordas, ljuset fungerar inte, vaxljuset rinner, servicen är medelmåttig, blinkar, sover på rygg, sängen är kall, bullret stiger sakta uppåt, luften skär sig, fönsterluckorna slamrar, legenderna om spöket tar sig in, lever i vinden som klyvs av hästen mitt på torget med bronsstatyn, det kommer allt närmare, hotellgästerna känner det men kan inte uttrycka det, torget svettas is, själen kurar i den fuktiga brisen, dimman lämnar kvar feta droppar på altanerna, på asfalten som lappar ihop gatorna och täcker spårvagnsspåren, luften är tjock, portieren harklar sig, det är sparsamt med ljus, vaxljuset får bordet att skimra, reflekteras i hisspeglarna, i ringklockan av metall, i kakelplattorna på gården, gästens förflutna närmar sig, hans ande blir en vitglödande tråd som söker utrymme, bor i ett rum från vilket det hänger en kompass eller en klocka, blir till kött, skär sig, natten sammanfattar historierna för att sudda ut dem, sängen knarrar under kropparna, vaxljuset slocknar, portieren värmer vatten till mate men det får koka för länge, en kväljande lukt av kokt vatten förvandlar receptionen till anmälningsdisken på ett sjukhus, sprutorna bubblar i en gryta, man har använt dem tusentals gånger, ränderna som markerar innehållet är nästan utplånade, nålarna är enorma i onödan, det luktar vax, portieren försvinner ett ögonblick bakom gardinen av ånga, han lagar yerbatéet som är hans flöde av kontinuitet, ett träd väntar på nattens fåglar, spöket är levande, skramlar med nycklarna vill inte äta, är inget djur som sätter i sig korvar, genomskinlig vävnad, kan älska men inte äta grillkött som frestar med sin doft av smält fett, längtar varken efter stekta ägg eller läskande sallader, låter ingen blodstrimma rinna ner på hakan, är inte mänsklig, spionerar helt enkelt i maskopi med portieren, hälsar på portieren som låter axlarna sjunka ihop och nästan har slutit ögonen, det är sent, går upp till sitt rum, spöket har varit där också, bränner sig på sanningen, sover inte, håller på att somna stående, berör inte något, är ett socialfall, går omkring, är sur av regnet, slänger hatten på sängen, hatten faller ner på golvet, rullar iväg mot benen på byrån, det är skriket från hans egen strupe som han låter dö, hon har somnat intill teven som badar hennes ansikte i blått ljus, ljuset tränger genom hennes ögonlock och håller henne vaken, kaklet på golvet är kallt, tofflorna flyter omkring på badrumsgolvet, kläderna gungar på sina galgar, helt lätt, det ges ingen ro för nattportieren som sjunker ihop, framåtlutad, vill inte mer, svarar inte i telefonen, någon kommer, det hörs mycket tydliga steg i trappan, steg som inte skrämmer honom utan tvärtom får honom att somna, de vyssjar honom, kablarna i hissen vibrerar, det är någon som kommer eller någon som går, i natten med den tjocka dimman, det kanske är spöket, låser in sig på sitt rum, tar av sig armbanden framför spegeln, funderar, hon är ensam, låter händerna löpa över anletsdragen, som om hon återsåg en vän, hon tröstar sig framför lampan som hon inte tänder eftersom strömmen redan varit avstängd i flera timmar, lampan är iskall och fungerar inte, längst ner i spegeln finns en felkälla, den återger en underlig bild, sängen är bred och han kan inte sträcka ut sig, läser några rader, betraktar lampan, lugn, det är spöket som alltid kommer tillbaka, synen i drömmen, det är hennes ögon som smälter medan hon ser mot floden, den sotiga luften som hänger kvar, portierens stolthet är stor och han väntar inte på dricks från gästerna, han är försäljare på marknaden om söndagarna, ostar, blomkrukor, plantor, rashundar, i shorts vattnar han sin trädgård under sommarkvällarna, magen glänser i stjärnljuset och en slinga rök från grillen drar förbi hans armhåla, han vänder blicken mot huset och får syn på små lysande kryp här och var, man hör en röst som säger "blodkorvarnablirstraxklara", ett barn gråter en aning i den varma luften vid kusten, portieren nickar till, hon tror att hennes ögon håller på att smälta och att det blå ljuset kommer in i henne. (Till Marcelo Pareja) Bolero I Å, denna ensamhet! Jag är ensam, jag är ensam! Ensam! Vilken njutning! Vinden rör inte ett enda löv här i förorten. Kanske en hare, en kanin springer i fjärran. Dimman, dimman på hösten...! Vilken njutning! Genomskinlig. Som att vara i en låda av flytande glas. II Jag slickade saften på dina knän, slickade. Lukten. Jag offrade Allt (jag vet inte om jag hade Allt, men jag uppfann också, ljög, hittade på, under tiden födde jag). Jag var den Lidande Modern, JAG. Du bet i mina bröst tills de blev som pergament, sedan sade du: du tömmer mig på energi. Fnask. Jag föll. Nej, jag föll inte. Nu är jag i Hatet och därifrån njuter jag. SLINKA. III Det droppar uppåt. Dina knän lyser, ärret tar sig ett bad. Jag droppar på dig. Jag stoppar genast alla vykorten i fickan. Rodnad, där kommer en ljusstråle, tidningen prasslar utan att bli läst. Jag somnade som monark, vaknar som del av ett djur, i marginalen. Jänta från Babylon, det är bra, utmärkt. Jag vässar mina betar, min ludna hand rispar redan i det fina lacket. IV Skrev dikter. Jag ljög för henne som låg på divanen och bet i en persika. Saften dröp, höften gungade i samma takt. Å, Hatet höll redan på att födas. Jag vill sprida ut allt mitt gift på dina Marker, nu när jag INTE TROR PÅ DIG. V Står framför dig. I purpurspegeln är de fyra. Man ser inte längre sprickorna. Fullmåne. Hennes Majestät bryr sig inte om de vita dvärginnorna, hovets visa damer. Majsen stinker, översvämmar trapphuset. Nu är den luft. Alla sover utom de fyra stående aporna. Dvärginnorna snokar sakkunnigt. Huset virvlar i icke-landskapet. VI Hon talade om en virvel av skum som fanns framför horisonten vid hennes hus, där borta i landskapet på ett foto, nej, inte ens ett foto fanns det. Hon talade om den där Virveln medan hon pekade ut riktningen med huvudet, som man gör på Landet, sedan gick hon till sina jordiska sysslor med flätorna i vädret. Och jag slickade Dig, din slinka, jag badade i dina inälvor. Odjur. Kossa. Och landskapet var styckat för marknadsstånden. VII Häger som sällan byter fot. Helvetesvindarna klappar dina fjädrar, själ några gnistor. Gräset tänker och är av glas. Falsk flamingo. Flamenco falso. Jag tog avstånd. Jag kommer att avstå. Flamländsk, en flamma blekt måleri. Hägring. Klackdans, kjolar. Oförstående, besviken, utan illusioner. VIII Synd vara tvungen njuta av att inte njuta dig. Att tala utan att vänta på ord. Vänta på lögner, LÖGNER. Din lata kossa, Hybris. Hybris! Och du tror fortfarande det är så enkelt. Men från Paradiset kunde jag bara gå ner i Helvetet. Därifrån bölar jag. Men jag fortsätter avguda njutningen, som i en kupa som ligger utanför njutningen att njuta av att inte längre njuta osv. IX Bekänner mina synder. Blir du upphetsad då? Nej, så enkelt är det inte. Det räcker inte. Min, din skuld. Jag strimlar den varje dag. Helgon är jag inget. Begär. Inte bara efter att hålla dig i mina armar. Begär efter allt, sugande. Skuld. Men du, spegel. Du du du du. Och jag? Ingenting förstås. X Jag slickade där. Slickade där. Ett opartiskt landskap, sängen. Rosengård eller gravskrift. Men: jag var en larv, en hjort, du förstörde det. Ingen har slickat så, slickat så, så. XI Får jag tillbaka breven! Korthuset jag byggde i köket medan det luktade bröd och den Andre Knölen gick därute och kollade. Ge mig det som är mitt, mitt centrum, min himmel, mitt bröst, min säd. DU FÖRTJÄNAR DEN INTE. Så ge mig tillbaka mina brev! XII Han som igår var kung när han somnade och ägde ett landskap som var ett djur, vaknar idag för att äga styckad boskap, ett anti-djur. Landskapet är också några gårdar av choklad, av bärnsten eller tegel, det är befolkat av små hus. Den som igår kände sig kränkt och förnärmad ligger idag och vräker sig på en kanapé och halvdrömmer en dröm om att falla som han hade under natten när alla ögon lyste för att spionera på honom. XIII Så mycket gav jag inte, sant. Dum är jag inte, inte väldigt. Ångrar gör jag inget. Om jag mötte dig på nytt skulle jag göra det igen. FÖR ATT BÄTTRE KUNNA HATA DIG. Du ska inte få mig på kroken en gång till. Fast... vem vet? Världen har sin gång. Stormen bedarrar. Kärleken förbyts i hat. Hatet kan ibland vara... passion. SÅ RÖRANDE. Och om allt går åt skogen, Min Apa, du Slakterska av Drömmar, ska jag vänta på dig i himlen. I alla fall! (Till en Hägring) VISARE, HANDSKAR, STJÄRNOR Till Mariángeles, till Lucía, till Adrian Visare Klockan sprang efter tingen. Den slog när visarna förenades. Den slog, Pendeln dröjde kvar i det ögonblicket och slog. Timmarna slogs. De hade redan slagits i timtal, i dagar, månader, år och sekler; och den slog. Visarna förenades. Den slog. Tystnaden växte i koncentriska cirklar, över de rinnande sjöväxterna, det skrynkliga svarta vattnet. Den slog än en gång, än en gång, än en gång. Klockan sprang efter tiden. 1 Framme mot gryningen stiger en lätt ånga från marken. Fukten tränger ända in till knotorna. Lukt av kattpiss. Gräset har fått växa planlöst bland stenarna på gården. Ljuset är ett smutsigt grått moln. En eller annan radio i närheten kommer med gamla nyheter. Flickan sover någonstans utanför den här tavlan. Dagen gryr. 2 Plötsligt började Flickan dansa. Hennes hår föll svart som kol mot hennes bröst: vit hud, arabiska ögon. I tystnaden blir hon ett med dansen. Hon ber inte om någon plats: hon bara tar den. Ingen tittar på henne, även om alla vet att hon har kommit. 3 Så anlände den Lilla Flickan och munkarna började ansätta henne. De hade hört henne säga: jag vill fara till en plats där ingen varit tidigare. De nämnde henne vid namn och tittade mot golvet; luften som deras dräkter satte i dallring svepte över hennes hår som över ett vattendrag om natten. Hon gick fram och tillbaka, hon såg knappt åt dem. De bjöd henne sötsaker, promenader över himlen, glassar, strövtåg genom okända skogar, resor i eleganta droskor. Hela tiden talade de utan att knappt ens röra på läpparna. Hon låtsades inte förstå. Efter en lång stund viskade hon äntligen, bitande, med blicken mot taket: Jag håller på att förlora tålamodet med er! 4 Hon steg uppför kullarna, hon steg uppför vågorna som böljade, hon steg uppför kornischerna i höga byggnader, hon steg uppför molnen, hon steg uppför bergen som ingen bestiger. Utan att se solen. Solens strålar var belöningen för hennes steg mot skyn. hon skulle få se dem från topparna, sen hon väl nått ditt. 5 Dans över stenen Klosterbröderna har bildat en improviserad orkester. En flöjt, en trumma, en fiol. Alla bringar Flickan sin hyllning. De ska fläta en krona åt henne. Hon ska få smycken. Hon ska få en palats. De ska ge henne himlen. (Men då sätter hon näsan i vädret en aning och säger: Jag vill inte ha himlen, för den är en soptipp full med satelliter.) Facklorna tänds, bilarna brummar, de sänder ut blåaktig rök. Alla i byn vill hälsa på henne, åtminstone röra vid henne. Skuggorna fladdrar på vägarna. Rummet skälver. En extas stiger sakta, en kör börjar sjunga. Skymningen håller på att falla, och det är då man hör hästhovar mot gatstenarna. Det är den största presenten av alla som är på väg. Det är fadern som kommer för att hämta Flickan. Hon rycker sig lös från autografjägarna, fotoblixtarna surrar, folkhopen trängs, bröderna fruktar det värsta. Hon stiger fram, smeker hästen och sneglar med ena ögat inåt droskan. En tystnad sänker sig. Slutligen stiger fadern ut ur droskan, iförd cylinderhatt för festliga tillfällen (med en hare under kappan), och slår ut armarna för att ta emot henne. Haren skuttar lycklig iväg. Spänningarna släpper, en samfälld suck går igenom huset, dräkterna flaxar som för en mäktig vindil. 6 I den väldiga fädernelundens ljuva skugga, intill bäcken som kluckar och brusar, står badkaret. Där ligger Detektiven. Infödingarna gnuggar hans rygg med naturliga tvättsvampar och tagelborstar av sebraman. Detektiven är så vit att hans konturer smälter samman med badkarskanterna och det berg av skum som täcker honom till hälften. Flickan nådde lunden svettig och utmattad. När hon fick syn på skådespelet öppnade hon ögonen och munnen på vid gavel. "Är det du som är den berömde Detektiven?" frågade hon. "Ja", svarade han utan att vare sig lyfta på hatten (som var den enda plagg han bar) eller ta ut cigarretten ur munnen. "Och som du ser", fortsatte han, "så badar det här folket mig för att göra min tillvaro behaglig", och han tillade utan att titta på henne: "Snart ska de bära hit de allra läckraste frukter, sådana som ännu ingen smakat. Och jag ska få besök av de allra yngsta och skönaste flickorna i stammen, dem som ännu ingen vidrört. Just nu är de i färd med att bada och parfymera sig en bra bit härifrån. För annars skulle jag inte stå ut med deras dofter." "Och varför gör de allt det här för dig?" undrade Flickan, svalkad av skuggan och nyfiknare än någonsin. "Det beror på att i den här historien är det jag som är den Gode och de som är de Onda. Jag förtjänar njutningar och välgång, de förtjänar umbäranden och slit. Jag kämpar för rättvisan ser till att lagarna åtlyds att egendomen respekteras att moralen vördas! Och vakar till och med över att du, min flicka, kan gå till skolan i trygghet, i gott sällskap med dina kamrater och lärare." När det friska vattnet började skölja över hans hår, tillade han: "Om historien vore en annan (och det kan utan vidare bli fallet), så skulle de ha varit de Goda och jag den Onde (det kan hända när som helst), och i stället för att ge mig bad och massage och traktera mig med måltider och kvinnor skulle de upprepade gånger kasta mig i bäcken, ge mig ett försvarligt antal käpprapp, hänga mig från något av de här träden, förvisa mig för tid och evighet från stammen och leva vidare utan mig i saligheten och paradiset." "Och varför går historien på det här viset och inte på något annat?" frågade Flickan förvirrad. "Det är inte min sak att bestämma om. Fråga dem som styr och ställer i världen", svarade Detektiven och iakttog henne stint. "Och vilka är det som styr och ställer i världen?" frågade hon nyfiknare än någonsin. "Det är en fråga som alla eller närapå alla verkar ha ställt eller verka vilja ställa. En fråga som alla eller närapå alla verkar kunna besvara; men fortfarande lyckas de inte komma överens, varken om frågan eller om svaret. Under tiden avgudar jag det här friska vattnet över min starka rygg." Och med den frasen lutade Detektiven nacken bakåt i svalkan över badkarets bortre ände. 7 Flickebarnet fick syn på ett land som inte förekom på kartan. Hon lutar sig ut över relingen, ser ljus eller eldar som hon blir tvungen att märka ut på sin ofullständiga karta. Havet ligger lugnt och stilla. Man hör vattnets milda piskslag mot förstäven. Besättningen håller andan. Ljusen glittrar över kustremsan. "Detta måste vara en ny värld, för den har inget att skaffa med den gamla", säger hon för sig själv och suger på en karamell. "Vad ska jag nu säga till sjömännen för att leva upp till min befattning? undrar hon. "Land, land!" skriker hon, för att landet äntligen ska bli land. På den signalen gör sig besättningen klar för landstigning. Hanskar Den gudomliga, den snövita, den fantastiska, den ändlösa snön. Den fuktiga, den sträva, den strålande, den hårda, den kaotiska snön. Kyla utifrån. Inre ljus. Oskrivet blad, rännanden, blöta fötter, värme, ånga, kappa. 8 En kylig gryning vände sig en av sjömännen till Flickan med hårda ord. Han krävde att få meddela henne kunskaper i segling. Då började hon gråta, inte ilsket utan snarare sorgset. Sjömannen bad om ursäkt och strök henne över håret. Den natten föll Flickan i djup sömn. I hennes drömmar rådde samma blandning av smärta och njutning som i hennes gråt över de bryska orden. Allt detta skedde eftersom hennes hjärta, som bultade jämnt och stadigt, från och med nu tillhörde besättningen, själva resan. 9 Sent på kvällen, vid toalettbordet. Den lilla Flickan kammar håret och drömmer om att bli stor. Hon har inte nog med plats för begäret, drömmen att bli stor. Kejsardömen bugar sig för hennes steg, mongolerna slåss vid hennes fötter. Kajutan vippar till, ljuset fladdrar och för några ögonblick tappar hon bort bilden av sig själv i spegeln. Fartyget gungar vidare i natten utan hamn. Spanten knakar lågt. Den lilla Flickan ger sig hän åt denna natt, åt denna seglats, inför labyrinten av kallelser, inför skogen av känslor, inför havet av möjligheter. 10 "Med hela min själ vill jag att universum börjar här och slutar här. Jag vill att alla handlingar korsas vid den här punkten. Jag vill ta upp all världens djur i min hand. De allra skönaste tigrar, tapirer med vackert bröl, genomskinliga och gröna grodor, katter av ren elektricitet, fantastiska hundar, brokiga tukanfåglar, kaniner som snöbollar. Jag vill att det här ögonblicket varar för evigt, jag vill att den här platsen blir mitt fosterland. Jag ska finnas till, älska och hata, jag ska gå ut på promenad och få ett barn, jag ska leva, leva, uppleva allt." Detta sade Flickan, och hon blev förvånad över att inte begripa sina egna ord. Stjärnor Det fanns tusentals av dem, miljontals, hur många som helst. Med nacken i frisk sand, nästan kylig, och floden som slår, det mörkbruna havet. De bredde ut sig åt alla håll, blev allt mindre och blev allt fler, visionens gränslösa skärm. Det fick jag lära mig av en avlägsen moster, och för det är jag henne tacksam än i dag. Och i dag vet jag detta, moster; en flicka som jag, redan vuxen, vill ju lära sig. Där faller en! Och den där himlens vidder slukar mig nu, glatt. (Tolkning: Anders Cullhed) * Visare, Handskar, Stjärnor av Roberto Mascaró. En Presentation: Roberto Mascarós prosalyriska texter "Visare, Handskar, Stjärnor" besitter en egendomlig lyskraft; med korta och täta formuleringar sluter de sig om sina egna hemligheter, samtidigt som de glittrar av en ljuskälla som kan höra hemma i barnets eller sagans fantasier likaväl som i mytens metaforik eller i historiens terra firma. Dikternas huvudperson, Flickan, är naturligtvis en gudinna, samtidigt som hon är en närmast ikonisk jungfru och -en alldeles vanlig flicka, vars lekar gång efter annan övergår i förfärande allvar. Detektiven är en grym gud eller snarare profet av groteska dimensioner, närmast besläktad med Alfred Jarrys absurde teaterkung, medan landet i sikte är den nya värld som hägrar för alla och envar, inte enbart erövrare eller upptäcktsresande. Andra gåtor bland dessa visare, handskar och stjärnor att förtiga. Visarna anger tiden, även om de inte hinner med: utvecklingen har sin gång. Men handskarna sluter tätt kring drömmerskans frusna händer. Bland stjärnorna, slutligen, kan hon bara gå förlorad, och därmed är hon äntligen framme. Kring den här mystiska resan väver Mascaró bedövande säkert sin minimaliska svit, en sorts initiationsrit i stenstil. Man kan bara hoppas att den når ut till så många läsare som möjligt, i Sverige och annorstädes. ANDERS CULLHED Texter som samlas i "Strategier för resande" tillhöföljande diktsamlingar:** Cruz del Sur (1987) Gueto (1991) Manecillas, guantes, estrellas (1995)